Scouthistoria i Nora 

Kåren grundades 1928 och innan dess fanns det scoutliknande verksamhet ett tiotal år dessförinnan. Det var en man som hette Björnlund som hade med sig ungdomar i naturen.

Under årens lopp har det också funnits scoutkårer i Dalkarsberg, Striberg, Järnboås och Gyttorp. Gyttorps scoutkår slogs ihop med Nora scoutkår i början av 60-talet. Vi hade gemensamma möten under en kortare tid innan vi slogs ihop.

1960 fanns scoutlokalen i Nora i källaren intill Järntorgsskolans gymnastiksal, den del som vätter mot biografen. Efter en kort tid flyttade verksamheten till gamla brandstationen i källaren där nuvarande församlingshemmet ligger. Och efter bara ett eller två år flyttade vi in i den nuvarande lokalen som invigdes på mitten av 60-talet.

Lokalen på Söderlånggatan var tidigare betelkapell innan de flyttade till Brunnsgatan. Efter att betelkapellet hade lämmnat lokalerna huserade Gunnars snickeri lokalerna innan vi flyttade in. Vi sålde då vår scoutstuga vid lejonbacken för att få pengar till att köpa lokalen som låg centralt. I köpet ingick även det bostadshus som står på tomten som idag hyrs ut som lägenheter av Stiftelsen Nora Scouthem. Många ideella krafter hjälptes åt me ombyggnaden till scoutlokal och insamlingar pengar. Något scouterna själva också var delaktiga in.

Till en början var det separerade pojk- och flickscouter i Nora och för den delen resten av landet. Något vi tog bort i slutet av 60-talet. Det är anledningen till att det finns patrullyor på både sidor av korridoren på övervåningen. Pojkscouterna på vänstra sidan och flickscouterna på högra sidan.

I pojkscouterna hade vi till en början en elitpatrull som bestod av patrulledarna och vice patrulledare på avdelningen. Det var regelbundna patrullmöten, avdelningsmöten och elitpatrullmöten. elitpatrullen fungerade som en slags utbildning för att lära sig hur man skulle göra i patrullerna.

Pojkscoutpatrullerna hette under lång tid Räven, Tjärden, Ugglan och Älgen. Vi hade vinterläger och sommarläger samt hacker med övernattningar. Sen fanns det en avdelning som hette seniorscouter också. Vid ett tillfälle spelade avdelningen in en film, en deckare vid namn gränsen. Det var en tävling bland seniorscouterna i Sverige. Det är lite oklart om vi kom etta eller tvåa bland kårerna i Sverige. Filmen finns bevarad ock kan komma visas vid något tillfälle.

Under 70-talet och 80-talet hade vi en tradition att ha något vi kallade “gökotta” på kristihimmelfärdsdagen. Då var det ledarna och seniorscouterna som gjorde utflykter tidigt på morgonen för att lyssna. efter göken. Och ibland hände det att vi fick höra töcken också.

Under många år hade vi en kårtidning kallad kårbladet. Redaktör var Mary Anne Eriksson, och hon skrev om vad som hände i kåren. Det var alltid uppskattat att läsa kårbladet. Då visste man också vad som skedde och vad som planerades. Under flera år hade vi också ledarcirklar i kåren. Då var det någon i kåren som fick åka utomlands och utbilda sig till kursledare inom något ämne och sedan skulle den utbilda andra i kåren. Balans annat så utbildades det i föreningsteknik och verksamhetsutveckling.

Vi har också haft en föräldragrupp eller stödgrupp som vi kallade den. De hjälpte till med bl.a insamling av pengar. Jag kom ihåg att vi hade en större aktions de anordnade på scoutgården och gav ganska mycket pengar.

I början av 70-talet köpte stiftelsen en scoutstuga i Born. Där hade vi många övernattningar och utfärder och en del avslutningar. Senare köpte vi vårt lägerområde invid Rastälven 1986. Många övernattningar hade vi även i scoutledaren Ingemar Båves stuga i Dalstorp vid Fåsjöhyttehäll. Där hade Både grävt en liten sjö som en av de dåvarande scouterna Tommy Karlsson döpte till Grummeln då den var så grumlig.

Ett årligt återkommande inslag var Silverpiltävlingen med övernattning. Den genomfördes på cykel och bestod av olika stationer. Den patrull som vann tävlingen fick med sig vandringspriset hem tills nästa tävling genomfördes.

 

 

Båves Expeditioner

Ingemar Både eldsjälen i Nora scoutkår under många år gjorde regelbundna resor eller expeditioner som han kallade det. Han började redan tidigt 50-tal med cykelfärder till Tyskland. Efter att ha köpt en folkvagnsbuss började han göra längre resor. Det var mestadels 7 scouter och både själv som åkte ut i Europa. För att få följa med skulle man vara ett föredöme och ha klarat att vara på läger.

Han bekostade resorna genom att sätta undan motsvarande pengar vad en ask cigaretter Bill kostade. Sedan fick man så länge jag kan minnas betala 50kr för första resan man var med på och sedan ökade kostnaden för varje resa upp till den beräknade kostnaden 25o kr. Varje scout fick bara ha med sig 50 kr att använda till främst presenter eller souvenirer. 20 kr av dessa till godis och glass. Endast en glass i varje land fick man köpa. Om man svor fick man böta och drog man en fräckis blev det mycket dyrt om jag minns rätt så mycket som 3 kr. Man fick inte ha händerna i byxfickorna.

Vi scouter skulle vara lite ambassadörer för Sverige som var väl ansett i Europa. Resorna varade minst en månad och vi bodde i tält och fick inte ha liggunderlag utan låg direkt på golvpresseningen. Vi campade i naturen. Lagade maten själva. Hade alltid scoutdräkt på oss. Vi var uppdelade i matlag två och två. Gröt på morgonen. Midkost mitt på dagen med saft och skorpa eller kex. På kvällen serverades middag och sedan kvällschoklad.

Vi fick gå till bondgårdar och köpa mjölk varje morgon och hämta vatten i hus i närheten av där vi tältade. Ibland var vi tvungna att gå långa sträckor för att hämta mjölk. Matpatrullen fick själva bestämma mat och tillaga den. En gång per resa fick vi bo på vandrarhem. Det kändes lyxigt.

Vi förde kassabok och vi skulle skriva upp alla städer och större byar vi passerade. Varje person i bussen hade sina uppgifter. Det var kartläsare, takpackare, kassör, loggboksförare någon som ansvarade för att inget glömdes osv. Den längsta resan gick till Jamboree i Grekland 1963. Ett stort ögonblick för oss scouter. En gång varje resa fick vi hämta brev på ett förvalta posterestante dit föräldrarna kunde skicka brev. I övrigt hade vi ingen kontakt med våra föräldrar hemma.

Det är många trevliga minnen man har av resorna ut i Europa. Själv var jag med på 6st resor och dessa resor och scouterna har jag mycket att tacka för. Man fick lära sig mycket. Lita på sig själv. Träna lite engelska och tyska framförallt. Detta var stort för oss som var. i åldern 11-15år.